justanotherworld

-Var vänliga att ha fastspänt bältet tills planet stannat och lamporna slocknat.
Jag öppnade ögonen, jag somnade till slut.

Pappa puffade till mig på armen i stil ”de där klarade du ju galant”
Jag log och sträckte ut benen som legat ihop vikna i stolen under några timmar.
-Nu börjar jag bli lite hungrig, vad sägs om Mc Donalds innan vi åker till huset? Tänkte något snabbt och lätt sa pappa och mamma nickade.

När vi kommit ur planet vart de mörkt och ganska kallt, de var ju trots allt början på sommaren, ska de var såhär kallt.
- Kom nu Isabelle, vi måste hämta våra väskor och vi har en taxi som redan står och väntar på oss utanför.
Jag fick springa för att hinna med dem, här vill man ju inte tappa bort sig direkt.

Vi åt nästan aldrig på Mc Donalds, mamma tycker att det är slöseri med pengar när man kan laga godare mat hemma, men pappa har inget emot det.
- Jag vill ha en ny mobil, man kan inte ens ha musik på min.
Mamma kollade på mig med en blick som jag kände igen, jag visste precis vad den betydde
”Isabelle, du vet att vi inte har pengar till det.”
Jaja, jag får helt enkelt nöja mig med min gamla ”pärla”
- Isabelle, nu har jag fått ett nytt jobb, när jag fått ihop lite extra pengar ska vi investera en mobil till dig.
Jag log, men visste att de skulle ta ett tag, mamma tycker att den fungerar alldeles utmärkt.

Vi kom fram till huset, de var inte så stort men ganska mysigt inuti, Man kom in i en ganska liten hall, som man senare kunde ta sig in till köket ifrån.
Huset var två våningar och mitt rum var på övervåningen, det var det minsta rummet i hela huset, fick bara plats med en säng och min garderob. Men jag hade ett eget badrum så jag störde mig inte så mycket på att rummet var så litet, vilken tjej vill inte ha ett eget badrum?

Efter 1 vecka i London:

-Mamma, jag går ut och springer!

-Ja okej gumman, men kom inte hem försent, frukosten är klar om en timma.

Jag smällde igen dörren och började sakta jogga, jag visste inte alls vart jag skulle.
Vi har bott här en vecka nu och de ända jag har gjort är att hjälpa mamma och pappa att tapetsera, inhandlat nya möbler och sådant, Nu var första gången jag gav mig ut själv.
Jag sprang längs en sjö, det vart väldigt vackert där. Plötsligt lyfter mina fötter från marken och innan jag vet ordet av så ligger jag ner på magen med ansiktet ner i gruset.
Så himla pinsamt hoppas verkligen inte att någon sett mig nu!


Harry’s perspektiv:

Jag såg en tjej som kanske kunde vara i 16 års ålder springa förbi, jag känner igen nästan alla här för jag och killarna brukar alltid vara här och lira basket när vi får tid över från inspelningar, intervjuer och turnéer. Helt plötsligt bara hon föll omkull, jag visste inte riktig vad jag skulle göra, hade varit bra om killarna varit här men dem har inte hunnit hit än.
Jag måste hjälpa henne..
- Hello.. Is everything okey? Var de ända jag fick ur mig.
-Vafan tror du ? hon kollade upp på mig, hon hade grus i hela ansiktet och såg inte så glad ut.
Jag kollade på henne, förstod inte vad hon sa.
-Oh, I mean.. It’s okey. Och hennes ansiktsfärg tonade sig genast från lite gyllenbrun till helt knallröd.
-Okay, but come here. Jag försökte hjälpa henne upp men hon drog undan, jag blev lite förvånad.
Såg hon inte vem jag var? Jag hade lust att säga ”Hallå? De är jag Harry?” Men de kan jag ju inte göra, så jag lät henne dra undan.

Isabelles perspektiv:

Jag låg bara där, ville inte resa mig upp och se en massa stå och skratta åt mig.

-Hello.. Is everything okey? sa någon med lite osäker röst.
- Vafan tror du? Sa jag och kollade upp.
Han kollade på mig som att de var fel i huvet på mig.
-Oh, I mean.. It’s okey. Gud va pinsamt, jag är ju inte i Sverige längre.. Jag kände hur kinderna blossade upp och om jag känner mig rätt är jag som en tomat i ansiktet nu.
-Okay, but come here. Han tog tag i mig, men förstår han inte att jag tycker detta är jätte pinsamt? Jag ryckte mig undan och försökte jag mig upp själv.
-Aoosh. Jag kunde inte resa mig upp, jag tror jag har stukat min fot eller något.
Jag kollade på honom igen, hallå varför hjälper han mig inte?
-Help me up? Sa jag och jag lät nog inte så värst trevlig.

Han tog tag i mig och lyfte upp mig så jag kom i stående ställning igen och jag kände hur foten bara gjorde så himla ont. Han lyfte armen över sitt huvud så jag höll om hans axel och han hjälpte mig bort till en bänk några meter bort.

-Maybe you need to go to the doctor? Han kollade på foten och sedan kollade på mig.
- Maybe..