Another world chapter 3
Nu kom de fyra killar springandes emot oss, de skratta och kastade en basketboll mot varandra.
-Hello Harry, who is that?
- I dont know, who are you?
Killen som hjälpt mig upp heter alltså Harry, och när jag tar en närmare titt ser han faktiskt ganska bra ut. Alla stod nu och kollade på mig..
-What? Frågade jag och kollade på någon kille med ganska långt lockigt hår.
-Who are you? Frågade en kille som inte såg så Amerikansk ut.
-I’m Isabelle, from Sweden.
-Hey Isabelle from Sweden, what have you done with your foot? Sa en utav killarna.
- She fell down, she need to go to a doctor sa killen som satt bredvid mig, alltså Harry.
Harry’s perspektiv:
-I’ll be fine, you guys can go and play basketball.
-Are you sure? Jag frågade mest för att ha frågat, hon verkade inte gilla våran närvaro, kanske bäst att lämna henne ensam.
-I’m sure sa hon och viftade lite med händerna.
-Okey, nice to meet you Isabelle from Sweden sa Louis.
-Hmm, var de ända hon sa och vi gick därifrån, till basketplanen bara några meter från bänken där hon satt.
Vi började spela och hade lika roligt som vi alltid har här nere, jag gillade verkligen att umgås med killarna.
Jag kollade mot bänken och hon satt fortfarande kvar där, hon satt och dunkade mobilen mot bänkkanten. Man kanske borde gå fram och fråga om hon vill ha hjälp, nu såg hon mig.. Gud va pinsamt, står här och kollar. Hon började vinka mot mig, jag tror de betydde att jag skulle komma.
Isabelles perspektiv:
-Jävla mobil helvete, åååååååååååååh!
Nu står den där Harry där och kollar på mig, kan han bara låta mig vara?!?!
Jag började dunka mobilen i bänkkanten, tror inte att den fungerar bättre för det men.
Shit, klockan är 11.30, frukosten var klar för en kvart sen och mamma undrar säkert vart jag är.
Nu börjar jag förstå att min mobil aldrig kommer ge med sig, när han ändå står där och kollar på mig och ser vilka problem jag har så kan han väl pallra sig hit och hjälpa mig? Jag vinkade hit honom och han började småspringa.
-Can you help me home?
-Yes ofcourse Han tog tag i mig och hjälpt mig till sin bil.
Bilen var jättefin, våran såg ut som en rishög jämfört med denna.
-Hmm, I dont know the adress but i can show you the way.
-Okay!
Väl hemma var klockan redan kvart över tolv, Harry hjälpte mig upp för trappan tills vi nådde dörren och mamma stod i hallen med sin telefon vid örat. När hon såg mig sprang hon fram till mig och drog in mig i en kram.
-Jag har varit så orolig, var har du varit någonstans. Du har varit borta jätte länge och du svarar inte på mobilen.
-Nej den har gått sönder, jag trillade borta vid sjön några kilometer bort.
- I think I gonna go now sa Harry och tog tag i handtaget för att gå.
-Mamma, han hjälpte mig hem.
- Vilken stilig ung man.
- Men mamma, förresten, kan du köra mig till doktorn.. Jag måste nog kolla upp min fot.
- Men pappa har bilen till jobbet och jag måste iväg på anställningsintervju, hur kom ni hit nu?
- Harry körde mig!
Innan jag ens hunnit svara sprang hon efter honom och tog tag i hans axel, dom stod och prata en stund och sen kom Harry tillbaka och tog tag i mig och hjälpt mig ut till bilen igen.
- Your dad have the car so I..
- I know, you gonna take me to the hospital?
Han nickade till svar och jag skakade på huvudet.
- I can take care of myself, you don’t need to do that.
- I have promised your mom now and we are already there sa han och stannade bilen och hoppade ur och hjälpte mig ur bilen.
Han tog ett nytt tag om mig och hjälpte mig in i sjukhuset dit mamma redan ringt och sagt att jag kommit, jag fick komma in först.
-Thank you so much Harry, I’m sorry that I destory your day sa mamma när vi äntligen kommit hem från ett tre timmars besök hos doktorn, dom visste inte vad det va till en början men sen såg dom att jag fått en spricka i foten så jag måste ha kryckor i i alla fall 2 veckor.
-Don’t think about it, it’s okay.
-No it’s not, do you want something to eat?
MAMMMA, NEJ.. INTE NEJ!
